Hur mycket skall man göra?
Hur mycket är det rimligt att man kan och ska hinna med under en dag? Vad är ett dagsverke som när det lider mot sitt slut en vanlig dag renderar en både ett gott samvete och en välförtjänt vila? En rimlig arbetsinsats ur en arbetsgivares synpunkt skiljer sig rimligen från dess arbetstagares, men sett ur ett allmännmänskligt perspektiv, vad är rimligt? Vad som genererar poäng i jakten på punkten när man kan göra kväll med gott samvete, äta något och börja förbereda för nattsömnen varierar både med individ och vilke kontext och samhälle hen befinner sig i. Västvärldens relativa framgång med att skapa ett tekniskt avancerat och en arbetseffektiv miljö bygger på ett par saker. Dels att några personer hade för mycket tid över så att man kunde fundera på hur man kunde utveckla sättet att jobba i jordbruket, och att det fanns en massa arbetare som man sen kunde tvinga till långa arbetsdagar för att utföra jobbet. Samma princip tillämpade man sedan i utvecklingen av industrisamhället, med tillhörande tjänstesamhälle, som vi känner det idag. Idag gör ingen ”kväll” i Sverige på samma sätt som man gjorde förr. Idag har gränsen för när man kan känna sig nöjd och börja förbereda sig för att sova gott både flyttats, och det som är allvarligt, suddats ut för många. En stor del av de som drabbas av utmattningssyndrom gör det för att de inte har klart för sig när de själva har gjort sin egen rimliga insats för sig själv och för samhället färdig och när det är dags att vila. Underförstått är att de ska kunna somna, och sen sova rimligt länge, för att nästa dag kunna stiga upp och klara av att göra om samma sak igen. Idag tar vi både jobbet med oss hem eller utför frivilliga, oavlönade arbeten, förutom att hålla oss själva och barnen hela, rena och mätta som ju är förutsättningen för att överhuvudtaget kunna, och få(!) vara med i samhället Vi ser upp till dem som ”gör mycket”. När räkneverket rullar vad gäller vad som sen är ”mycket” beror på vem du frågar. I högreståndskretsar ser man upp till dem som fått många andra att jobba länge om dagarna. I arbetarklassen ser man upp till dem som är starka och kan jobba kroppsligen hårt och därmed sliter ut sig i förtid. Eller de som lyckas fixa det för sig så man inte behöver jobba alls, men ändå får pengar för det. De som inte har ett arbete ser vi alla ner på om det inte är pensionärer som ju alla räknar med har gjort rätt för sin pension att ta ut och Det osar fördomar om det jag skriver, visst, men det ligger också mycket i det.
I dag får barnen med sig läxor hem att göra för att kunna få komma tillbaka till skolan och inte vara på efterkälken redan när skoldagen börjar.
Dåligt samvete och en känsla av tillkortakommande är vi bra på att skapa i Västerlandet.
I dag blir också fler människor sjuka av att känna att de inte räcker till för att uppfylla den upplevda normen av vad som är en rimlig prestation och fortfarande ha den mänskliga rätten att få titta sig i spegeln när man stiger upp på morgonen och säga: Du är bra. Du räcker till. Du är människa.
Kommentera