Återvinning av gamla uttjänta bilbatterier är på tapeten igen.
Nu handlar det om hur dagens ökande antal av litiumjon-batterierna ska tas om hand när de läggs till sista vilan. Det pratas i branschen om att dessa först kommer att användas i stationära batterilager, dvs hemma hos konsumenter i form av back-up vid avbrott i leveransen eller när solcellerna på taket inte ger tillräckIigt. Idag är det därför liten tillgång på uttjänta batterier, men den återvinning som görs kommer till stånd enbart för kobolten som finns i. Litiumet och andra metaller är fortfarande ”för billigt” för att ekonomiskt motivera att recirkulera materialet. Det är den vanliga visan om att linjärt tänkande dominerar vid utvecklingen och livscykelanalyser inte görs parallellt. Helt enkelt bara för att utveckling fortfarande går före hållbarhet. En av anledningarna till att så få saker återvinns i vår värld är för att ”dekonstruktionsvänlighet” inte ingår i konstruktionsfasen. Idag bankar man sönder det mesta eller smälter ner det för att komma åt allt det goda. Kunde man konstruera batterier som redan till sitt utseende är uppbyggda i moduler, hade återvinningen blivit mycket effektivare och billigare. Är lagstiftarna med på det här tåget ställer krav hade marknaden för återvinning blivit mer lönsam och på så sätt styrt upp marknadskrafterna att arbeta på ett hållbart sätt, i allas intresse. Det som är lite konstigt är att vi fortfarande inte inser att det måste till internationella lagar och regler för produktionen som övergripande reglerar att allt som produceras måste vara återvinningsbart. Livscykelanalyser ”with a twist”måste helt enkelt upphöjas till lag, annars kommer vi inte att nå några klimatmål överhuvudtaget.
Kommentera