Hammarbybacken är en slalombacke i Stockholm som så här i sportlovstider fylls med utförsåkare som här har rekreationsmöjligheter på pendlingsavstånd från hemmet. Vad inte alla vet är att de åker på en gammal soptipp som för femtio år sedan ungefär fortfarande fylldes på med sopor från Stockholmarnas hem. Innehållet har av miljöskäl kapslats in och på köpet har storstaden fått en slalombacke. Sverige har sedan länge ett ambitiöst avfalashanteringssystem som gör att vi inte bygger några sopberg längre. Vårt sätt att sortera i stort sätt allt har inneburit att det som kan återvinnas också blir återvunnet på ett sätt som saknar motstycke i världen. I dagarna har det dock framkommit att plast är ett så komplext material att även den avancerade sorteringsmaskiner som anskaffats inte klarar att separera plast och plast och därför går den största delen av materialet till förbränning. Svenska folket har i alla år trott att om man bara tar bort plasten från papperet t ex så kan allt återvinnas. Nix pix. Den största delen går direkt till våra fjärrvärmeverk. Jag har alltid i mitt stilla sinne undrat över hur i all fridens dagar kan återvinna förpackningar med alla sina skilda utseenden och komplexiteter. Svaret är alltså; Det kan man inte, och under alla dessa år som de svenska återvinningsstationerna funnits till, dit svenska folket lydigt kånkat allehanda plastförpackningar har förpackningsindustrin tagit emot dessa, bara för att sedan skicka iväg det till förbränning i närmaste värmeverk. Sorgligt.
Felix tomatketchup ni vet. Favoriten som finns på varje svensk barnfamiljs middagsbord. Den är på insidan belag med något som gör återvinning omöjlig. Den är säkert inte ensam om det.
Så länge det inte går att sortera alla de tusentals sorter plast som medborgarna släpar med sig till återvinningscentralen och slänger i rätt binge, så länge kommer bingen att tömmas hos någon som bränner upp innehållet istället för att återvinna det.
Kommentera